Det här får jag av dig:
Handsvett
Gåshud
Rysningar
Ett hoppande hjärta
(Någonting över ryggen som inte riktigt går att förklara vad det är)
Varm hud
Röd hud
Fjärilar i magen
Rullgardiner för ögonen
m.m. m.m. m.m.
Det här får du av mig:
Ingenting som kan kallas för någonting
onsdag 27 januari 2010
vi var människor från början
Varför i hela helvete
blev jag den enda
utan det minsta mod
beslutsamhet
djärvhet
impuls
& social kompetens?
blev jag den enda
utan det minsta mod
beslutsamhet
djärvhet
impuls
& social kompetens?
lördag 23 januari 2010
tisdag 19 januari 2010
den sista delen
Nu är jag 17 år och går i tvåan på gymnasiet.
Jag går en bra och bred linje, har bra lärare och en bra klass.
Och allt är just bara sådär bra och precis exakt på millimetern lagom.
Dagarna går framåt men inte livet. Livet det står och stampar på samma fläck hela tiden.
När jag tänker efter och inbillar mig själv att jag inte har lärt mig någonting om livet och allt det innehåller så ljuger jag för mig själv. Jag har lärt mig massor av saker genom åren. Jag vet bara inte hur jag ska använda dem. Alla de här åren i skolan lär man sig saker för att man ska klara sig bra i livet. Skolan är en startbräda till det där stora som alltid är så långt bort. Livet.
Men om man står där på sin stora studentdag, sista dagen i skolan, och plötsligt glömmer bort allt man någonsin har lärt sig. Vad gör man då?
Efter 17 år tycker jag att jag borde ha hittat mig själv. Vem jag är egentligen är.
Nu i efterhand tycker jag att jag borde ha letat reda på mig själv istället för att leta reda på gömda suddgummin i mellanstadiet och den gömda kärleken i högstadiet.
Hur ofta jag än tittar mig i spegeln kan jag ändå inte se. Jag ser ingenting.
Jag kommer ihåg alla gånger jag har presenterat mig själv. Vilken falskhet.
Inte kan jag presentera mig själv på tre meningar. Jag är mer än mitt namn, min ålder och att jag gillar att spela fotboll på fritiden.
Jag är mina nerbitna naglar, mina smala handleder med små knölar och min dåliga hy.
Jag är min tandställning som bor på mitt nattduksbord, jag är mitt stökiga rum och mitt toviga hår.
Jag är min finaste klänning, mina obekväma jeans och mina kängor.
Jag är alla mina böcker som jag alla läst minst två gånger om, jag är musiken som bara jag vet om och min jordglob i fönsterkarmen.
Jag är alla trappstegen upp till tandläkarmottagningen dit jag gick flera gånger i månaden när jag hade tandställning i högstadiet, jag är alla gånger jag är tvungen att titta ner i marken eller fokusera blicken på ingenting för jag har just märkt att några viskar om mig och fnissar åt mig, jag är de gånger jag stänger in mig på en toalett och sjunker ner mot golvet med armarna om knäna och tänker med mig själv.
Jag är dålig på huvudräkning, kan inte ljuga och att vissla är omöjligt.
Jag är bra på att se de som inte syns, säga märkliga saker och att trumma med fingrarna.
Jag är klantig, klumpig och får blåmärken alldeles för lätt.
Jag är fotbollsspelare, storasyster, blyg, modemedveten, musikälskare, drömmare, ledare, dotter, släkting, kompis, klasskamrat, elev, granne.
Jag är min oranga cykel, mitt anteckningsblock och mina festivalarmband.
Jag är mina tankar, min olyckliga kärlek och mina födelsemärken.
Jag är en sån som känner alla men det är ingen som känner mig.
Jag går en bra och bred linje, har bra lärare och en bra klass.
Och allt är just bara sådär bra och precis exakt på millimetern lagom.
Dagarna går framåt men inte livet. Livet det står och stampar på samma fläck hela tiden.
När jag tänker efter och inbillar mig själv att jag inte har lärt mig någonting om livet och allt det innehåller så ljuger jag för mig själv. Jag har lärt mig massor av saker genom åren. Jag vet bara inte hur jag ska använda dem. Alla de här åren i skolan lär man sig saker för att man ska klara sig bra i livet. Skolan är en startbräda till det där stora som alltid är så långt bort. Livet.
Men om man står där på sin stora studentdag, sista dagen i skolan, och plötsligt glömmer bort allt man någonsin har lärt sig. Vad gör man då?
Efter 17 år tycker jag att jag borde ha hittat mig själv. Vem jag är egentligen är.
Nu i efterhand tycker jag att jag borde ha letat reda på mig själv istället för att leta reda på gömda suddgummin i mellanstadiet och den gömda kärleken i högstadiet.
Hur ofta jag än tittar mig i spegeln kan jag ändå inte se. Jag ser ingenting.
Jag kommer ihåg alla gånger jag har presenterat mig själv. Vilken falskhet.
Inte kan jag presentera mig själv på tre meningar. Jag är mer än mitt namn, min ålder och att jag gillar att spela fotboll på fritiden.
Jag är mina nerbitna naglar, mina smala handleder med små knölar och min dåliga hy.
Jag är min tandställning som bor på mitt nattduksbord, jag är mitt stökiga rum och mitt toviga hår.
Jag är min finaste klänning, mina obekväma jeans och mina kängor.
Jag är alla mina böcker som jag alla läst minst två gånger om, jag är musiken som bara jag vet om och min jordglob i fönsterkarmen.
Jag är alla trappstegen upp till tandläkarmottagningen dit jag gick flera gånger i månaden när jag hade tandställning i högstadiet, jag är alla gånger jag är tvungen att titta ner i marken eller fokusera blicken på ingenting för jag har just märkt att några viskar om mig och fnissar åt mig, jag är de gånger jag stänger in mig på en toalett och sjunker ner mot golvet med armarna om knäna och tänker med mig själv.
Jag är dålig på huvudräkning, kan inte ljuga och att vissla är omöjligt.
Jag är bra på att se de som inte syns, säga märkliga saker och att trumma med fingrarna.
Jag är klantig, klumpig och får blåmärken alldeles för lätt.
Jag är fotbollsspelare, storasyster, blyg, modemedveten, musikälskare, drömmare, ledare, dotter, släkting, kompis, klasskamrat, elev, granne.
Jag är min oranga cykel, mitt anteckningsblock och mina festivalarmband.
Jag är mina tankar, min olyckliga kärlek och mina födelsemärken.
Jag är en sån som känner alla men det är ingen som känner mig.
måndag 18 januari 2010
del fyra
Jag är 15 år och går i 9A.
För vissa är högstadiet det värsta under hela skoltiden. Det är tvärtom för mig.
Högstadiet är det bland bästa som hänt mig.
Visst har jag dåliga dagar då allt är totalt värdelöst men det är ingenting att göra åt, det måste man ha. Speciellt när man är femton och inte har en aning om någonting.
I min klass är vi fler tjejer än killar, det är nog rätt ovanligt. I min klass är det tjejerna som styr, pratar högt och diskuterar mycket. Killarna pratar också men det är bara det att vi tjejer vågar ta plats i klassen och killarna accepterar det. Vi kompletterar varandra bra. I vår parallellklass är det tvärtom. Där har killarna ett klart övertag och tjejerna får knappt en syl i vädret.
Min högstadieskola är rätt liten med bara två paralleller i varje årskurs. Jag kan ungefär namnet på alla på hela skolan. Det är grannar, kompisars syskon, lagkamrater och kompisars kompisar. Om det har hänt något under helgen så kan man vara säker på att de flesta vet om det på måndag morgon.
Vi har hittat på så mycket grejer i skolan att jag inte kan föreställa mig hur det kommer vara när inte vi går kvar här. Mycket tråkigt kan jag tänka mig.
Jag kan berätta om några.
Som när vi drog upp tjockmattan från den lilla gympasalen genom hela skolan och uppför alla trappor och sen in i vårt klassrum för att vi skulle titta på film.
I sjuan så hade en tjej och en kille i klassen slagsmål där tjejen kastade ordböcker mot killen och han försökte försvara sig och en annan gång drog de varandra i håret och slog varandra på armarna när de inte kom överens om något, nu i nian så är de väldigt bra vänner tro det eller ej.
En annan gång var det några som hade anordnat en vattenfälla uppe på en dörr för att någon i klassen skulle få på sig. Det var vår lärare som öppnade dörren först. Och blev blöt.
Det kommer mindre barn från den andra skolan i byn för att ha slöjd på vår skola. De tar av sig sina kläder och skor utanför slöjdsalen. Då fick några killar i min klass för sig att gömma några skor. De hittades aldrig utan killarna blev uppsökta av rektorn och fick plocka fram skorna från sitt gömställe under taklamporna och sedan ge tillbaka dem till barnen.
Vi har springtävling i korridorerna, dansar uppför trapporna och kramas i uppehållsrummet.
Nu är det avslutningsfest och jag och en vän sitter på marken bakom lokalen där vi håller till.
Vi pratar högstadieminnen och tar luft. Det tar på krafterna att vara instängda i ett rum med båda niorna samlade. Två tjejer i min klass har gråtit oavbrutet hela kvällen.
Vi kramar varandra och dansar på golvet som om det inte finns någon gymnasietid och skrattar och pratar om allt vi gjort tillsammans. Festkommittén delar ut olika priser.
Tjejen och killen jag pratade om tidigare vann pris för bästa slagsmål.
Vi leker pinsamma lekar och tar bilder. Bilder från vår sista tid tillsammans.
Vi har skolavslutning och alla är finklädda. Vi får våra betyg och knappt något öga är torrt.
Vi avslutar högstadiet med tårta i matsalen och världens största kramring i entrén till skolan.
Sedan är det slut.
Utomhus regnar det stora droppar.
För vissa är högstadiet det värsta under hela skoltiden. Det är tvärtom för mig.
Högstadiet är det bland bästa som hänt mig.
Visst har jag dåliga dagar då allt är totalt värdelöst men det är ingenting att göra åt, det måste man ha. Speciellt när man är femton och inte har en aning om någonting.
I min klass är vi fler tjejer än killar, det är nog rätt ovanligt. I min klass är det tjejerna som styr, pratar högt och diskuterar mycket. Killarna pratar också men det är bara det att vi tjejer vågar ta plats i klassen och killarna accepterar det. Vi kompletterar varandra bra. I vår parallellklass är det tvärtom. Där har killarna ett klart övertag och tjejerna får knappt en syl i vädret.
Min högstadieskola är rätt liten med bara två paralleller i varje årskurs. Jag kan ungefär namnet på alla på hela skolan. Det är grannar, kompisars syskon, lagkamrater och kompisars kompisar. Om det har hänt något under helgen så kan man vara säker på att de flesta vet om det på måndag morgon.
Vi har hittat på så mycket grejer i skolan att jag inte kan föreställa mig hur det kommer vara när inte vi går kvar här. Mycket tråkigt kan jag tänka mig.
Jag kan berätta om några.
Som när vi drog upp tjockmattan från den lilla gympasalen genom hela skolan och uppför alla trappor och sen in i vårt klassrum för att vi skulle titta på film.
I sjuan så hade en tjej och en kille i klassen slagsmål där tjejen kastade ordböcker mot killen och han försökte försvara sig och en annan gång drog de varandra i håret och slog varandra på armarna när de inte kom överens om något, nu i nian så är de väldigt bra vänner tro det eller ej.
En annan gång var det några som hade anordnat en vattenfälla uppe på en dörr för att någon i klassen skulle få på sig. Det var vår lärare som öppnade dörren först. Och blev blöt.
Det kommer mindre barn från den andra skolan i byn för att ha slöjd på vår skola. De tar av sig sina kläder och skor utanför slöjdsalen. Då fick några killar i min klass för sig att gömma några skor. De hittades aldrig utan killarna blev uppsökta av rektorn och fick plocka fram skorna från sitt gömställe under taklamporna och sedan ge tillbaka dem till barnen.
Vi har springtävling i korridorerna, dansar uppför trapporna och kramas i uppehållsrummet.
Nu är det avslutningsfest och jag och en vän sitter på marken bakom lokalen där vi håller till.
Vi pratar högstadieminnen och tar luft. Det tar på krafterna att vara instängda i ett rum med båda niorna samlade. Två tjejer i min klass har gråtit oavbrutet hela kvällen.
Vi kramar varandra och dansar på golvet som om det inte finns någon gymnasietid och skrattar och pratar om allt vi gjort tillsammans. Festkommittén delar ut olika priser.
Tjejen och killen jag pratade om tidigare vann pris för bästa slagsmål.
Vi leker pinsamma lekar och tar bilder. Bilder från vår sista tid tillsammans.
Vi har skolavslutning och alla är finklädda. Vi får våra betyg och knappt något öga är torrt.
Vi avslutar högstadiet med tårta i matsalen och världens största kramring i entrén till skolan.
Sedan är det slut.
Utomhus regnar det stora droppar.
lördag 16 januari 2010
del tre
Jag är tolv år och går i klass 6 A.
Jag har just kommit hem från ännu en skoldag och ännu en vikarie.
Klassen har börjat klättra på väggarna, krypa på golvet och snärta sudd med linjalerna.
Förra veckan fick en tjej i min klass ett grus i ögat så att hela ögat svällde upp när en kille i klassen råkade skjuta en snöboll med en bandyklubba mot henne. Hon har ett blåöga nu.
Igår fick en kille i min klass sin vita mössa nertrampad i en grushög av en annan kille så jag hjälpte honom att tvätta den. Idag stängde två tjejer in sig i torkskåpet i vårt kapprum för att slippa gå ut på rast och samtidigt prata om något superviktigt och superhemligt och då började killarna banka på och slita upp det. Torkskåpet ser inte riktigt ut som förut längre.
Det var en kille som satte sig på min bänk och fjärtade sista lektionen idag.
Jag vill ha tillbaka vår mammalediga lärare.
På rasterna spelar vi mest kort och några killar sitter vid datorerna i grupprummen och spelar spel (alla vet att de porrsurfar på skolans datorer) och lyssnar på Björn Rosenström.
Om man vill låna en bok i skolans bibliotek är det bara att gå dit och låna den man vill ha. Det finns ingen bibliotekarie och man behöver inget lånekort.
Innan påsklovet för några veckor sedan var det påsklunch.
Jag hatar påsklunch, jullunch och sommarlovslunch för det betyder att ingen äter på några bestämda tider utan alla klasser på skolan går bara när de vill och det innebär att det är överfullt med folk i matsalen.
Folk som skrattar, skriker, pratar och slamrar. Jag som sitter med en överfull tallrik för att jag alltid råkar ta för mycket. Petar i en köttbulle, skär en liten potatisbit och försöker svälja.
Eftersom att det är extra mycket folk i matsalen känns det som att alla tittar på mig när jag ska äta och det går bara inte. När jag var yngre fick alltid en lärare sitta med mig vid de här högtiderna men det går ju inte nu. Jag går i sexan och ska inte hålla på och fjanta mig.
Jag måste växa upp och börja äta. Jag förstår inte vad det är med mig. Jag äter ju ganska bra nästan alla andra dagar på året, varför går det inte alls nu?
Under den påsklunchen satt jag vid bordet i tio minuter sen när det var extra mycket folk i matsalen sa jag till de andra som satt vid mig att jag var klar och jag slängde maten i soptunnan och gick ut ur matsalen och in på en toalett där jag gled ner på golvet och grät.
Jag åt en köttbulle och en halv potatis.
Under varje år hade vi skolfoto. Vi tog enskilda foton som vi fick av skolan efter några veckor. De där fotona skulle man byta med alla i klassen och tillslut ha hela klassen samlad i bilder.
Jag förstod aldrig riktigt varför det aldrig var någon som ville ha mitt foto.
Jag har just kommit hem från ännu en skoldag och ännu en vikarie.
Klassen har börjat klättra på väggarna, krypa på golvet och snärta sudd med linjalerna.
Förra veckan fick en tjej i min klass ett grus i ögat så att hela ögat svällde upp när en kille i klassen råkade skjuta en snöboll med en bandyklubba mot henne. Hon har ett blåöga nu.
Igår fick en kille i min klass sin vita mössa nertrampad i en grushög av en annan kille så jag hjälpte honom att tvätta den. Idag stängde två tjejer in sig i torkskåpet i vårt kapprum för att slippa gå ut på rast och samtidigt prata om något superviktigt och superhemligt och då började killarna banka på och slita upp det. Torkskåpet ser inte riktigt ut som förut längre.
Det var en kille som satte sig på min bänk och fjärtade sista lektionen idag.
Jag vill ha tillbaka vår mammalediga lärare.
På rasterna spelar vi mest kort och några killar sitter vid datorerna i grupprummen och spelar spel (alla vet att de porrsurfar på skolans datorer) och lyssnar på Björn Rosenström.
Om man vill låna en bok i skolans bibliotek är det bara att gå dit och låna den man vill ha. Det finns ingen bibliotekarie och man behöver inget lånekort.
Innan påsklovet för några veckor sedan var det påsklunch.
Jag hatar påsklunch, jullunch och sommarlovslunch för det betyder att ingen äter på några bestämda tider utan alla klasser på skolan går bara när de vill och det innebär att det är överfullt med folk i matsalen.
Folk som skrattar, skriker, pratar och slamrar. Jag som sitter med en överfull tallrik för att jag alltid råkar ta för mycket. Petar i en köttbulle, skär en liten potatisbit och försöker svälja.
Eftersom att det är extra mycket folk i matsalen känns det som att alla tittar på mig när jag ska äta och det går bara inte. När jag var yngre fick alltid en lärare sitta med mig vid de här högtiderna men det går ju inte nu. Jag går i sexan och ska inte hålla på och fjanta mig.
Jag måste växa upp och börja äta. Jag förstår inte vad det är med mig. Jag äter ju ganska bra nästan alla andra dagar på året, varför går det inte alls nu?
Under den påsklunchen satt jag vid bordet i tio minuter sen när det var extra mycket folk i matsalen sa jag till de andra som satt vid mig att jag var klar och jag slängde maten i soptunnan och gick ut ur matsalen och in på en toalett där jag gled ner på golvet och grät.
Jag åt en köttbulle och en halv potatis.
Under varje år hade vi skolfoto. Vi tog enskilda foton som vi fick av skolan efter några veckor. De där fotona skulle man byta med alla i klassen och tillslut ha hela klassen samlad i bilder.
Jag förstod aldrig riktigt varför det aldrig var någon som ville ha mitt foto.
fredag 15 januari 2010
del två
Jag är nio år och går i 3 A på den stora skolan längst ner i byn där jag bor.
Vi som går i trean får gå i ett alldeles eget hus som står på skolgården. Det står där för att det går för många elever i skolan så att alla inte får plats riktigt.
På rasterna går vi på styltor, spelar kula och hoppar hopprep. Nu låter det väl som att jag bara hittar på men vi gör faktiskt såna saker. På vintern leker vi herre på täppan i snöhögen på skolgården och ibland leker vi krig mot vår parallellklass.
Förra veckan började vi med något påhitt som kallas för ”tjej och killsnack”.
Det gick ut på att alla tjejer i båda klasserna i min årskurs kröp upp i den blå hörnsoffan som stod i ett av klassrummen (inte vårt) och pratade om saker med en fritidspedagog i en timme.
Vi pratade om kompisar och hur viktigt det är att alla får vara med och hur vi trivs i trean och andra saker som fritidspedagogen tyckte var viktiga att ta upp.
Lärarna hade bestämt att det skulle vara bra med tjej och killsnack eftersom att de trodde att vi tjejer skulle våga säga vad vi tyckte mer då. Men jag tyckte att det var ganska tyst.
Efter en timme av nickanden och hmm:anden och lite rodnanden när fritidspedagogen hade börjat prata om killar var det slut.
Efteråt ville vi förstås veta vad killarna hade fått prata om. Men då fick veta att det inte var någon som hade haft något att säga och då hade de fått gå ut på skolgården och ha fri lek istället.
Jag kan berätta om när vi ska ha småstjärnorna i skolan. Jag repeterar hela eftermiddagarna för att låten ska sitta i huvudet och dansstegen perfekt.
Jag fick lov att vara ensam för jag fick inte plats i den stora gruppen som ska vara Lady Marmalade och sjunga låten Voulez-vous coucher avec moi? Men jag ska i alla fall gå upp med en stol på scenen som de ska ha till sitt uppträdande och sedan ta bort den.
Jag ska istället vara Hanna Hedlund med låten Anropar försvunnen. Det är hon som var med i melodifestivalen. Jag ska mima till låten och ha två bakdansare.
Vi ska bli sminkade innan och har fått välja kläder från utklädningslådan.
Det ska bli jättekul.
Vi som går i trean får gå i ett alldeles eget hus som står på skolgården. Det står där för att det går för många elever i skolan så att alla inte får plats riktigt.
På rasterna går vi på styltor, spelar kula och hoppar hopprep. Nu låter det väl som att jag bara hittar på men vi gör faktiskt såna saker. På vintern leker vi herre på täppan i snöhögen på skolgården och ibland leker vi krig mot vår parallellklass.
Förra veckan började vi med något påhitt som kallas för ”tjej och killsnack”.
Det gick ut på att alla tjejer i båda klasserna i min årskurs kröp upp i den blå hörnsoffan som stod i ett av klassrummen (inte vårt) och pratade om saker med en fritidspedagog i en timme.
Vi pratade om kompisar och hur viktigt det är att alla får vara med och hur vi trivs i trean och andra saker som fritidspedagogen tyckte var viktiga att ta upp.
Lärarna hade bestämt att det skulle vara bra med tjej och killsnack eftersom att de trodde att vi tjejer skulle våga säga vad vi tyckte mer då. Men jag tyckte att det var ganska tyst.
Efter en timme av nickanden och hmm:anden och lite rodnanden när fritidspedagogen hade börjat prata om killar var det slut.
Efteråt ville vi förstås veta vad killarna hade fått prata om. Men då fick veta att det inte var någon som hade haft något att säga och då hade de fått gå ut på skolgården och ha fri lek istället.
Jag kan berätta om när vi ska ha småstjärnorna i skolan. Jag repeterar hela eftermiddagarna för att låten ska sitta i huvudet och dansstegen perfekt.
Jag fick lov att vara ensam för jag fick inte plats i den stora gruppen som ska vara Lady Marmalade och sjunga låten Voulez-vous coucher avec moi? Men jag ska i alla fall gå upp med en stol på scenen som de ska ha till sitt uppträdande och sedan ta bort den.
Jag ska istället vara Hanna Hedlund med låten Anropar försvunnen. Det är hon som var med i melodifestivalen. Jag ska mima till låten och ha två bakdansare.
Vi ska bli sminkade innan och har fått välja kläder från utklädningslådan.
Det ska bli jättekul.
måndag 11 januari 2010
ett femtedels liv ungefär, del ett
Jag går min vanliga runda i köket som jag alltid gör när jag är på väg någonstans. Förbi termometern och tittar hur varmt/kallt det är utomhus, kollar att spisen är avstängd och att alla reglagen står på noll, känner på och trycker till kylskåpsdörren och frysen så att de är riktigt stängda och sist av allt tittar jag på tiden. Först på microklockan och sedan på köksklockan. Jag dubbelkollar. Tiden går.
Tiden går.
Jag är sex år och går i förskolan som ligger högt uppe på en backe med skogen som granne. Vi gör utflykter, har fruktstunder, ritar teckningar och leker.
Favoritleken som dominerar på förskolan är ”Pussleken.” Den går ut på att alla springer runt och jagar varandra och försöker pussas. Jag jagar alltid den sötaste pojken. Han är liten, har lockigt hår och glada ögon.
Jag kan alltid jaga honom för det är aldrig någon som försöker jaga mig.
Varje gång det blir lunch vill jag hem. Jag gillar inte att äta när massa människor tittar på mig.
Det slutar alltid med att jag får sitta och äta tillsammans med fröken i grupprummet bredvid köket. Mamma och pappa har sagt till henne att sitta där för att se till att jag äter.
Igår när vi hade fruktstund så tog pojken, som bor några hus ifrån mig, plötsligt upp fruktkniven och skrämde fröken när han sa att han skulle döda henne. Vi i ringen blev lite rädda först men sen gick det över för vi vet att han brukar bete sig lite konstigt ibland och fröken tog bara kniven av honom lugnt och sa åt honom på skarpen att sådär gör man inte och sedan infann sig lugnet i lekrummet igen. Men jag såg något som glänste till i frökens ögon.
Det såg ut som rädsla.
Tiden går.
Jag är sex år och går i förskolan som ligger högt uppe på en backe med skogen som granne. Vi gör utflykter, har fruktstunder, ritar teckningar och leker.
Favoritleken som dominerar på förskolan är ”Pussleken.” Den går ut på att alla springer runt och jagar varandra och försöker pussas. Jag jagar alltid den sötaste pojken. Han är liten, har lockigt hår och glada ögon.
Jag kan alltid jaga honom för det är aldrig någon som försöker jaga mig.
Varje gång det blir lunch vill jag hem. Jag gillar inte att äta när massa människor tittar på mig.
Det slutar alltid med att jag får sitta och äta tillsammans med fröken i grupprummet bredvid köket. Mamma och pappa har sagt till henne att sitta där för att se till att jag äter.
Igår när vi hade fruktstund så tog pojken, som bor några hus ifrån mig, plötsligt upp fruktkniven och skrämde fröken när han sa att han skulle döda henne. Vi i ringen blev lite rädda först men sen gick det över för vi vet att han brukar bete sig lite konstigt ibland och fröken tog bara kniven av honom lugnt och sa åt honom på skarpen att sådär gör man inte och sedan infann sig lugnet i lekrummet igen. Men jag såg något som glänste till i frökens ögon.
Det såg ut som rädsla.
torsdag 7 januari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
